The Conductor är ett ärligt försök till att beskriva det vackra i det fula. Den tar oss till Sovjetunionen under andra världskriget som vi får uppleva tillsammans med konsteliten. Eller rättare sagt med Karl Eliasberg som vill tillhöra den. Huvudkaraktären är en personifiering av pjäsen själv. Drömmen om att vara någon större än vem han är. Inget nyskapande möter oss och ibland kan jakten på originalitet stillas med tanken att alla våra idéer redan har tänkts av någon annan någon gång i världshistorien. Men vissa idéer har berättats några gånger för mycket. Pjäsen skulle ha varit mer respekterad utan dess användning av schabloner och uttjatade tropes. De instrumentala akterna var pjäsens kraftfullaste inslag och trots att de vävdes in på ett snyggt sätt var de en pelare som stöttes på för mycket. Den komponerade musiken kompenserade helt enkelt inte för pjäsens brister. Det blev tydligt att det idag finns generationer som endast upplevt krig genom berättelser. The Conductor är en historia som världen inte behöver få höra men som konstnärerna kanske behöver få berätta.
Bottom line: A basic story med manlig självömkan.