Kala ljud. Gråa nyanser. Knivskarpt skådespel. En skräckpjäs utan skräck. Vi möter Joselito som är en konstnär utan färg eller pensel. Med vingar i brand som Ikaros försöker han överleva vardagen som är en dystopi. Men snart inser vi att det inte är en alternativ värld Joselito är i. Vi får se kärnfamiljens baksida, en kyss mellan äkta makar som orsakar kväljningar utav tjära. "I was born to die a hundred times", repliken etsar sig fast i tinningen. Varannan mening är poesi och du funderar på hur du ska få tag i manuskriptet. Pjäsen djupdyker och kastar ljus på det botten som inte var menat att skådas. Vårt moraliska fördärv. Människans fulhet är så påtaglig att du inget annat kan än skratta när 4'2 örfilar dig. Pjäsen är ett svar på vår generations största skräck. Att vi måste vara lyckliga för annars förtjänar vi inte att vara lyckliga.
Bottom line: En psykoanalytikers våta dröm.